För vad sorg och smärtaSmärtsamma möten mellan kulturer

”Det var först när jag började skriva som jag berättade för många nära kompisar om min bakgrund”, sa Thom Lundberg i Lina Kalmtegs intervju (SvD 24/1).
”Det var först när jag började skriva som jag berättade för många nära kompisar om min bakgrund”, sa Thom Lundberg i Lina Kalmtegs intervju (SvD 24/1). Foto: Staffan Löwstedt

De så kallade tattarkravallerna 1948 är utgångspunkten för Thom Lundbergs episkt berättade släktkrönika. Therese Eriksson har läst ett sammansatt porträtt, delvis på romani, av det svenska resandefolket.

Therese Eriksson
Publicerad
Annons

Jönköping sommaren 1948. De värsta raskravallerna i svensk historia – de så kallade ”tattarkravallerna” – äger rum. Hetsjakten på resande innebär bland annat att beväpnade män stormar in i människors hem, misshandlar dem, och – i förlängningen – driver dem därifrån. Press och myndigheter ställer sig på mobbens sida, Smålands Folkblad publicerar till och med en hyllningsdikt till deras ära.

Händelserna är fortfarande relativt okända i Sverige, inget givet inslag i historieundervisningen precis, men har de senaste åren fått mer uppmärksamhet genom forskning, dokumentärer och reportage. Kravallerna finns också skildrade i skönlitteraturen, som i Majgull Axelssons roman ”Jag heter inte Miriam”. I Thom Lundbergs debutroman utgör raskravallerna i Jönköping både startskott och obearbetat trauma för berättelsen om familjen Klosterman.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons