En aristokratisk stilist har gått ur tiden
SKARP KRITIKER. Författaren, översättaren, kritikern och mångårige SvD-medarbetaren Per Erik Wahlund är död. Han avled den 30 januari i år. Mats Gellerfelt minns en kollega och aristokratisk stilist.
Det händer tyvärr alltför sällan numera, att man vid läsningen av en tidning utbrister: vilken lysande stilist! Man får anstränga sig för att vaska fram guldkornen ur den allt mer svengliserade kökkenmöddingen. Då kan det kännas närmast som en befrielse att gå till läggen eller till böckerna och läsa det Per Erik Wahlund (1923–2009) skrivit. Ty liksom Georges Buffon kunde han med fog ha hävdat: stilen är människan.
Med tanke på Wahlunds synnerligen stora produktion är det nästan märkligt att konstatera med vilken hög, klar och jämn kvalitet – med alla komman på plats – han skrev. Wahlund var en framstående översättare från flera språk, en poet som skrev elegisk och vemodig poesi på klassiska versmått, pionjär som introduktör av japansk poesi. Därtill var han en av läsarna och kollegerna djupt uppskattad teater- och litteraturkritiker i SvD, från 1950 till ungefär 1980 då han plötsligt, varför vet jag ej, slutade att skriva i tidningen. Som litteraturkritiker hade Wahlund en bred smak, så finsmakare han var, från Ivar Lo-Johansson till Iris Murdoch. Hans mångsidiga verksamhet gav honom en stor och tacksam läsekrets, samt plats i Gastronomiska akademien och filosofie hedersdoktorat vid Uppsala universitet. Ty Wahlund var inte bara litteraturens och teaterns man, han var också matens och skrev lysande essäer om kokkonst och kokkonstens utövare, som i ”Kosthåll” (1977). Men det är som essäist i Frans G Bengtssons underbara tradition jag främst kommer att minnas honom, alla dessa strövtåg genom världen. Tag till exempel den suveräna ”Londonpromenader” (1967) fylld av lärdom, espri och iakttagelser om allt från stora författare till – ack! så brittiskt – bisarra mördare.