Recension
Jenny Nordberg kommer nära utan att bli sentimental
I sin reportagebok om afghanska flickor som kläs som pojkar lyckas Jenny Nordberg komma nära personer utan att bli sentimental eller kladdig. Boken påminner om de orimliga hierarkier som finns både i Afghanistan och här hemma i Sverige.
Det råkar vara den 8 mars den dag jag sträckläser Jenny Nordbergs bok om de till pojkar förklädda flickorna i Afghanistan. Internationella kvinnodagen. Dagen då man gratulerar oss kvinnor för att, ja, för att vi råkar vara kvinnor. Vi minns milstolpar i vår jämställdhets historia och påminner varandra om hur mycket det ändå finns kvar att göra. Vi debatterar de genusteoretiska analysmetoder som gäller för dagen. Vi funderar över allt från kvotering och styrelserepresentation till huruvida det är en feministisk handling att låta bli att raka benen.
Att läsa Jenny Nordbergs reportage från Afghanistan förringar inte på något sätt alla dessa jämställdhetsfrågor vi brottas med i västvärlden, men det sätter onekligen saker och ting i perspektiv. Den frihet som vi numera tar för given gäller inte alla. Nordberg tar oss med till en värld där kvinnor i princip har något värde alls. Det är en värld där förtrycket och ojämlikheten mellan könen är så självklara att de knappast ifrågasätts. Och där det enda sättet att uppnå viss frihet är att faktiskt – om än så bara för några år – byta kön.