Kvinnornas rösträtt en arbetsseger
Kravet att även kvinnor skulle ha medborgarskap uppstod i och med franska revolutionen, och spred sig under 1800-talet till Sverige. Tre nya böcker belyser den komplexa process som ledde till kvinnors rösträtt 1921.
Den kvinnliga rösträtten utgör en absolut gräns i kvinnornas moderna historia. När rösträtten till slut genomfördes i Sverige 1921, försvann också de sista restriktionerna kring kvinnors plats i samhället. Gifta kvinnor blev nu myndiga och kvinnor blev valbara till riksdagen. Kvinnan blev, för första gången, en fullvärdig medborgare i staten. I förlängningen innebar det att kvinnorna tillfullo kunde inbegripas i begreppet människa: det vill säga tillerkännas handlingsförmåga, förnuft, identitet och politisk kompetens. När Sverige inte längre var ett samhälle styrt av män kunde det forna ”statscelibatet”, med Ellen Keys ord, förvandlas till ett ”statsäktenskap”.
Samtidigt är den egentliga händelsen inte 1921 års beslut, utan den synnerligen slingriga väg som leder dit. Det är då alla kulturella förändringar sker. För att åstadkomma denna stora förändring krävdes det ”en hel armé av talande tungor”, som en av de aktiva, Signe Bergman, uttryckte det. Rösträttsrörelsen var ingenting mindre än en massrörelse för kvinnors emancipation och dess aktioner ledde fram till en viktig reformperiod i svenska kvinnors historia.
Kravet att även kvinnor skulle ha medborgarskap uppstod i och med franska revolutionen. Historiens ironi är att de franska kvinnorna som var först med att kräva rösträtt var de sista att få den. I Frankrike var det flera kvinnor, som Olympe de Gouges och Madame Roland, som bokstavligen förlorade huvudet i kampen mot adelns och männens privilegium. I både England och Frankrike fanns radikala socialister med kvinnligt medborgarskap på dagordningen under det tidiga 1800-talet. I England blev suffragetternas rösträttskamp hård och våldsam. Bilden av Sverige har däremot varit av en lugn och stadig reformutveckling.
Historikern Gunnar Qvist lanserade på 60- och 70-talet tesen att kvinnornas ökade rättigheter under 1800-talet inte var resultatet av en önskan om större jämlikhet mellan män och kvinnor. Reformerna var i stället resultatet av förändrade ekonomiska behov. Det fanns en kvinnofråga men ingen kvinnorörelse, menade Quist. Fram trädde bilden av svensk historia där reformutveckling och modernitet gick så hand i hand att kvinnorna fick sina rättigheter redan innan de hade frågat efter dem.
Senare forskare som undersökt kvinnorörelsens och feminismens historia har på olika sätt problematiserat Qvists bild. Vad flera påpekat är att själva kravet på delaktighet i de medborgerliga privilegierna utlöser ett sysslande med könsskillnaden. När kvinnor kräver delaktighet med hänvisning till att de också är människor, motas de bort med hänvisning till sitt kön. Om medborgarskap tidigare hade varit en fråga om pengar och egendom så förvandlas det under 1800-talets gång till att vara en fråga om en viss kompetens där maskulinitet blir ett nödvändigt kriterium. Det tidiga 1800-talets försiktiga krav, ofta framfört av män som stödde kvinnor, framkallar under seklets gång en separatistisk syn på kvinnans och mannens plats i samhället. Den utvecklingen kulminerar i rösträttsrörelsen där kvinnorna av besvikelse på männen väljer att driva frågan själva.
Att rösträttsfrågan har en förhistoria som är tämligen komplex, visar
Åsa Karlsson Sjögren, verksam vid historiska institutionen vid Umeå universitet, i Männen, kvinnorna och rösträtten. Medborgarskap och representation 1723–1866 (Carlsson, 239 s). Karlsson Sjögren problematiserar bilden av det stadigt framåtskridande reform och modernitetsprojektet, genom att visa att vissa kvinnor vid slutet av 1700-talet i själva verket både hade och använde sin rösträtt. Det var framför allt änkor och kvinnor som drev rörelse som blev röstberättigade. Under 1800-talets gång försvinner först kvinnors praktik att rösta, sedan rätten att göra det. När representationsreformen genomförs 1866 definieras rösträtten till andra kammaren per capita och då kommer könet in; ”en man en röst”. När kvinnorna 1902 kräver delaktighet i de medborgerliga privilegierna, gör de det i en kulturell kontext där rösträtt blivit synonymt med manlighet.
Åsa Karlsson Sjögren spårar denna utveckling längs alla dess vindlande detaljer. 1700-talet är förknippat med den manliga individens födelse på bred front, som ersätter gamla hierarkier grundade på börd och privilegier. Ägande som grund för medborgarskap ersätts av personliga kvalifikationer, när undersåten blir medborgare. Där ägandet fungerade mer könsneutralt, blir de personliga kvalifikationerna i stället könsbundna och medborgarskap knyts allt hårdare till en föreställning om manlighet. Under frihetstiden blev det uppenbart att man var tvungen att bestämma sig för om kvinnor, som individer, skulle få rösta eller ej. På 1700-talet kunde kvinnor utestängas från borgmästarvalen, men inte präst och riksdagsmannavalen. Under 1800-talet blev det tvärtom; det nationella medborgarskapet definierades som explicit manligt, medan det lokala öppnade för kvinnligt deltagande. Karlsson Sjögren visar hur den politiska utvecklingen i Sverige tvingade fram ett konkret tänkande kring kön.
Läs även
Vid 1809 års riksdag ”exploderar” de kvinnofrågor, som sedan präglar seklets första hälft: lika arvsrätt, näringsfriheten och ogift kvinnas myndighet. Under tidigt 1800-tal förekommer några radikala förslag på kvinnors rösträtt men argumenten mot dominerar. Män sågs som aktiva medborgare och kvinnor som passiva, där kvinnors verksamheter i hemmet ansågs hindra dem från att utöva politiskt inflytande. När ståndsriksdagen avskaffas 1866 hade debatten avstannat. Den starkare kopplingen mellan väljare och valbar bidrog också till att maskulinisera medborgaren. Den lokala politiken kodades som kvinnlig medan den statliga blev manlig, en uppdelning som rösträttskvinnorna protesterade mot.
Fredrik Borg skriver den första motionen om kvinnlig rösträtt 1884. Den får inget större gehör. Redan 1880 hade Sveriges allmänna rösträttsförbund bildats, som främst fokuserade på den manliga rösträtten. När 1800-talet lider mot sitt slut har det betydligt tunnats ut i leden av män som är villiga att tala för jämlikhet mellan könen. Motståndet mot kvinnans rösträtt är nu brett förankrat. 1905 bestämmer sig regeringen Staaff för att vänta med kvinnorösträtten tills männens är genomförd. Samma ståndpunkt intar Socialdemokraterna. Som en reaktion på männens underlåtenhet, och inspirerade av de kvinnorösträttsföreningar som fanns på kontinenten, skapas 1902 en särskild kvinnoorganisation för rösträtten, som året därpå blir Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR.
Med rösträttsreformen 1907/09 infördes den allmänna rösträtten för män. Att begreppet ”allmän” i rösträttssammanhang kunde ha en mängd olika betydelser och att mäns rösträtt också var en utdragen historia visar Ebba Berling Åselius i sin avhandling Rösträtt med förhinder. Rösträttsstrecken i svensk politik 1900–1920 (Almqvist & Wiksell, 246 s). Berling Åselius undersöker hur de politiska villkoren faktiskt såg ut i Sverige under 1900-talets första omvälvande decennier. Så kallade rösträttsstreck ersatte inkomst- och egendomskraven från 1866. Strecken var de villkor som var tvungna att uppfyllas innan en man kunde bruka sin rösträtt. En fullvärdig politisk medborgare var en myndig och ”välfrejdad” man som var ordentlig, oberoende och fullgjorde sina medborgerliga plikter, det vill säga han gjorde sin värnplikt, betalade sin skatt och försörjde sig själv och de sina. Flyttade han var han själv tvungen att bevisa sin ordentlighet på nya stället. Misslyckades han på något av dessa områden, om han till exempel inte gjorde värnplikten på grund av sjukdom, eller var arbetslös, föll han obevekligt för någon av rösträttsstrecken och fick inte rösta. Berling Åselius har gjort en mycket noggrann och detaljerad undersökning av de otaliga diskvalificeringsgrunder som praktiserades mellan 1900-1920. Hon visar att de fick en kraftigt begränsande inverkan på det ”allmänna” i rösträtten. I städerna, där strecken fick störst konsekvenser, förlorade i snitt 37 procent av männen sin rösträtt under 1910-talet. Sverige var i själva verket ensamt om att ha så många begränsningar i rösträtten.
Läs även
Mellan 1909 och 1921 läggs det fram flera propositioner om kvinnors rösträtt, men de faller alltid på att högern, som har majoritet i första kammaren, är emot. Det fanns en stark antidemokratisk opinion inom högern som betraktade allmän och kvinnlig rösträtt som en samhällsfara, eftersom de befarade att en demokratisk utveckling skulle undergräva deras maktinnehav.
Kvinnornas krav på rösträtt innebar implicit också en rad andra krav: att få tala i egen sak, att formulera egna politiska frågor, att få tillgång till högre utbildning och tjänster och att skapa en modernare äktenskapslagstiftning. Att rösträttsrörelsen också var en feministisk rörelse med stor betydelse för framtidens medborgarfrågor i hela dess bredd lyfter Christina Florin fram i Kvinnor får röst. Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse (Atlas, 344 s). Christina Florin, som är professor i kvinnohistoria vid Stockholms universitet, gör en intressant skildring av de aktivister som utgjorde kärntruppen inom LKPR. De sex kvinnorna i nätverket, Signe Bergman, Ann Margret Holmgren, Anna Bugge Wiksell, Gerda Hellberg, Gulli Petrini och Frigga Karlberg, drev inte bara en rösträttsrörelse utan de var även vänner privat. De var alla från över- och medelklassmiljö, välutbildade och påfallande radikala. Flera av dem valde av ideologiska skäl att inte gifta sig, utan gjorde som Anna Bugge, som levde i ”samvetsäktenskap” med Knut Wiksell. Det var ett ställningstagande som kostade henne relationerna till släkten och avsevärt försvårade hennes juristkarriär.
Utgångspunkten för Florins bok är de omfattande brevsamlingar som kvinnorna har lämnat efter sig. Genom breven spårar Florin deras ideologiska hållning och inte minst hur de rent praktiskt lade upp arbetet, men också den vänskapskultur som utgjorde kittet i själva arbetet. Genom rösterna i breven kommer de oss mycket nära. För oss som nu lever i den verklighet de slogs för, är det fascinerande och gripande att bevittna hur hårt de kämpade för att åstadkomma denna rösträtt. Att de älskade intensiteten i rösträttslivet” framgår tydligt, men också hur fruktansvärt mycket de arbetade. De flesta av dem är kring fyrtio när rösträttskampen drar igång på allvar och har fortfarande barn, män, stora hushåll samt en egen yrkesverksamhet att driva utanför rösträttsarbetet. Alla uppvisar de tidvis utbrändhetssymtom, som sömnlöshet, hjärtklappning, depression, magont, och huvudvärk.
Läs även
Det mest frapperande är hur taktiska och mediemedvetna dessa kvinnor var. Rösträttskvinnorna utnyttjade den moderna kommunikationsteknologin till fullo. Telefon, telegraf, snabbare postgång och inte minst moderna tidningar underlättade spridningen av budskapet. Stambanans utveckling och ”damkupén” möjliggjorde för kvinnorna att resa ensamma på agitationsresor. Att resa land och rike runt och grunda lokalföreningar var ett viktigt inslag i rösträttsarbetet. Att tala och åter tala var en annan. En uppgift från Gulli Petrini säger att LKPR höll uppemot 40 000 tal. När lokalföreningarna var som flest var de 217 stycken och medlemsantalet över 17 000. Två nationella namninsamlingar visar att en halv miljon kvinnor stod bakom kravet på rösträtt. Den kvinnliga rösträtten var i djupaste mening en arbetsseger.
Kvinnorna som kämpade för rösträtten, trodde att det skulle göra en väldigt stor skillnad att kvinnor fick rösta, att de fick vara med och påverka. Många antog att kvinnor skulle rösta som kön, som en intressegrupp, Så blev det inte, klass har varit ett mycket starkare incitament för var rösten hamnat. 85 år senare kan vi se att förändringarna kom, men betydligt långsammare än vad de föreställde sig.