Jag är trött på alla ”varför?”
Skolmassaker. För tio år sedan fanns inte ordet i min begreppsvärld, så vitt jag minns. Nu har det hänt igen. I går var tv-kamerorna på plats i Kauhajoki, idag fyller dramat alla nyhetskanaler.
Artiklar, webbtv, bildspecial och grafik:
Jag blundar inför bilderna på gråtande föräldrar, sållar informationen i den takt som den går att uthärda. Bakom stängda ögonlock vet jag inte vem det är jag vill skydda. Om det är de utsatta anhöriga, som mest av allt behöver vår tysta respekt. Eller om det är min egen fantasi som måste begränsas: ”Tänk om det hade hänt för fem år sedan. Här i Stockholm. På skolan där min egen unge gick. Tänk om han hade suttit där och plitat på ett prov och plötsligt hade en kille med pistol och rånarluva öppnat eld.”
Laddar…