Mansideal driver bergsbestigare
Att klättra upp på världens högsta berg, Mount Everest, är en prestation som få män och än färre kvinnor har klarat. Johan Frankelius från Norrköping har lyckats med bedriften och han sticker inte under stol med att han ser det som en manbarhetsrit, som bottnar i biologi. ”Det är en signal till kvinnor att vi sannolikt har goda gener.”
Till det yttre är Johan Frankelius, 38 år, ingen typisk hjältegestalt. Inte så lång, inte så muskulös och han ger ett lite blygt intryck. Men han är vältränad och senig. Han har som elitmotionär sprungit många maratonlopp och andra längre löptävlingar.
Drömmen om Mount Everest föddes ganska sent. Visserligen har han sedan ungdomen varit en ivrig utförsåkare som gjort avancerade turer på skidor i Alperna, men klättringskarriären inleddes först 2001 med att han klättrade upp på Mount Blanc i Frankrike.
Var du äventyrlig som barn?
– Nej, men jag och min bror uppmuntrades att göra sådant vi tyckte var roligt. Min pappa sa strax innan han dog förra året att han också skulle ha klättrat i berg om han hade tillhört min generation.
I rask takt tog sig Johan Frankelius upp på allt högre höjder
i Amerika och Asien. Den 25 maj i år stod han som 14:e svensk på Mount Everest, 8 848 meter över havet. Lyckan var fullständig. Eller?
– Det var mer en sansad tillfredsställelse som inte är flyktig. Något som jag hoppas kunna bära med mig resten av livet.
Dessutom kände han pressen av att hinna med allt som han planerat på toppen: förankra Östergötlands (hemlandskapet) och Upplands landskapsflaggor i snön (han studerar i Uppsala), ta snöprover åt universitetet, fotografera utsikten i alla väderstreck (fotografering är ett stort intresse), se till att själv bli fotograferad av någon expeditionsmedlem och återgälda den tjänsten.
Men vädret var bra vid tillfället, så han kunde stanna på toppen i hela 50 minuter, vilket är en lång tid i de här sammanhangen.