Felaktigheter skadar svensk signalspaning
I takt med de så kallade avslöjandena av Snowden sprids flera felaktigheter om svensk signalspaningslagstiftning och dess tillämpning av mediaföreträdare och av företrädare för politiska partier och andra organ. Det finns därför anledning att avfärda några av de vanligaste felaktigheterna. Det skriver Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen.
Det har påståtts att
den svenska lagstiftningen om signalspaning skulle vara ett beställningsverk från utlandet. Det stämmer inte. Lagstiftningen har sin grund i att flertalet signaler, som kan inhämtas genom signalspaning, redan för mer än ett decennium sedan gick i fiberoptik i stället för i etern. För att FRA skulle kunna följa med i teknikutvecklingen krävdes alltså tillgång till kabel. Då kunde spaningen inte längre grundas på principen att ”etern var fri” och en lagstiftning krävdes för att spaning i kabel skulle bli möjlig. Sveriges åtagande på folkrättens område krävde vidare sedan länge en lagstiftning som på ett rimligt sätt beaktade kravet på integritetsskydd vid signalspaning. Som bekant kom tyngdpunkten i lagstiftningen att läggas på integritetsskyddet.