Bilden av det möjliga
Fotografen Robert Mapplethorpe var både klassicist och dekadenskonstnär. Nu visas hans bilder på Fotografiska i Stockholm. Carl-Johan Malmberg beger sig in i en återhållet värdig och öppet erotisk bildvärld.
En lördag andra veckan i februari 1989 tog jag ett billigt flyg till New York i hopp om att få träffa fotografen Robert Mapplethorpe. Jag visste att han var svårt sjuk i aids men hans galleri Robert Miller Gallery hade sagt mig att möjligheten fanns att han ville ställa upp på en intervju. De kunde inte lova något, det handlade om hans dagsform, men hoppfullt nog, fick jag veta, hade han bara några dagar tidigare infunnit sig till öppningen av den stora Andy Warhol-retrospektiven på Museum of Modern Art. Han hade varit där i timmar, samtalat med vänner, berättat om pågående arbeten. Så jag tog det osäkra före det säkra och reste till en stad jag aldrig besökt och med ett romantiskt syfte med resan: att uppsöka upphovsmannen till en bildvärld som fascinerat mig i åratal.
De första Mapplethorpe-bilder jag såg fanns i Rolands Barthes La Chambre Claire från 1980, den bok som på svenska heter Det ljusa rummet och som med tiden blivit en av fotografikritikens mest inflytelserika. Här fanns dubbelporträttet av kompositören Philip Glass och regissören Robert Wilson. Bilden hade det speciella lugn som jag kom att sammanknippa med en Mapplethorpebild. Och här hittade jag också ett märkligt självporträtt. Fotografen avbildar sig naken, men bara till en liten del inne i bildrummet: ett leende ansikte, en bröstvårta, en hårig armhåla – det är allt. Fast han har också handen utsträckt in i bilden, i en gest som Barthes i sin bok tolkar som generös, erotiskt inbjudande. När jag nu kikar i den franska utgåvan av boken där jag såg bilden först ser jag att den är felvänd: Robert sträcker ut sin hand mot höger från betraktaren räknat. I alla andra böcker där bilden visas sträcker han ut sin hand mot vänster. Så också i den kopia som Fotografiska ställer ut.