Recension
Sonetterna har aldrig låtit bättre
SHAKESPEARE. I arbetet med att översätta ”Sonetter” har Eva Ström hittat ”sonettvinden” – ett flyt som om de fjorton raderna vore en enda fras. Hon bevisar att svenskan är poetiskt smidig, skriver Carl-Johan Malmberg.
William Shakespeares ”Sonnets”, publicerade i London år 1609 i en illa tryckt kvartovolym under den fantasilösa titeln, är historiens mest berömda diktsamling. Men också den mest gåtfulla. Inte så mycket för sitt innehålls skull som för frågorna om samlingens verklighetsbakgrund. Fanns dikternas fyra huvudpersoner i verkligheten? Vem var i så fall ”the Fair Youth”, den vackre ynglingen som poeten i merparten av de 154 dikterna bekänner sin kärlek till? Vem var ”the Dark Lady”, den mörka damen som blir poetens älskarinna i flera av dem? Och rivalpoeten, som dyker upp en bit in i samlingen som en lömsk konkurrent om den vackre ynglingen – vem var han?
Och upplevde Shakespeare själv det erotiska triangeldramat, åtrån och kärleken, extasen, svartsjukan och melankolin, som skildras i denna oöverträffade kärleksroman på vers? Frågorna om det dokumentära hos sonetterna har gång på gång ställts under århundradena. Och de kan ställas på nytt, men i så fall bara för att avföras från en seriös diskussion av dikterna som dikt, efter några tentativa svar.