Ge pappa en mask och en mantel

Vi närmar oss fars dag, högtiden då pappor runt om i landet låtsas att de har begripit det här med faderskap och att en ful slips är allt de någonsin har önskat sig. I min 3-årings liv är jag den coolaste killen. Jag är som Batman. Att vara avgudad är trevligt. Men jag vet att min sista föreställning närmar sig. Det finns nämligen en tidpunkt i varje pojkes liv då relationen till fadern förändras i grunden. Den stund då pappa förvandlas från superhjälte till supertönt.

Själv minns jag exakt när det inträffade. Det var den 9 januari 1986 och jag var elva år. Björklöven mötte Brynäs på Umeå Ishall, eller ”ladan” som den fallfärdiga arenan kallades, i en direkt avgörande match om vilket av lagen som skulle ta den fjärde och sista semifinalplatsen. Jag hade noggrant klistrat in samtliga Lövenspelare i mitt hockeyalbum. Pappa, född och uppvuxen i Gävle, hade smugglat med en liten fällstol för mig att stå på. På de slitna ståplatsläktarnas huserade även hemmalagets hejarklack. Den klassiska ramsan ”Lasse Karlsson skjut för att döda” ekade i hallen.