Recension

CosmopolisLångsam färd i limousin

Publicerad
Annons

William Burroughs (”Den nakna lunchen”), JG Ballard (”Crash”), Don DeLillo (”Cosmopolis”): David Cronenbergs litteratursmak är oklanderligt sofistikerad. Och lika djärv som han är i valet av vanskligt material för filmatisering, är han sedan även när det gäller hanteringen. Han har en känslig blick för det fruktbart udda och bisarra, och han lyfter med glädje fram det istället för att såsa i en normaliserad mittfåra, balanserar med dödsförakt på gränslinjen mellan det sublima och det löjliga. Det är alltid intressant.

När jag nu läser om DeLillos ”Cosmopolis” från 2003, är det slående hur paradoxalt förtätad och samtidigt gles och genomsläpplig den är: suggestiv och kryptisk, och ändå transparent som en nypolerad glaspanel. Man vrider och vänder på den, ser hur den drar åt olika riktningar beroende på perspektivet. Hårdbearbetad, motsägelsefull, söt som cyankalium.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons