Knivskarpt om kompisar som sviker
Ett tjejgäng med 15-åringar. Strävan efter att få vara med. Skräcken över att bli en av de där som det hackas på, och metoderna som används för att slippa hamna sist i statusstriden. Det gör ont att läsa ”Inte vatten värd” av Ulrika Lidbo. På ett bra sätt.
Det vilar en kuslig stämning över ”Inte vatten värd” från första sidan. Huvudpersonen Edith går omkring med en växande ångest i magen över vad som egentligen har hänt med hennes klasskompis Sigga.
De var på skolresa på Gotland, allihop. Och sedan blev det bråk och den utsatta Sigga försvann, och sedan dess har ingen sett henne. Var är hon? Är hon död, rent av? Och vems fel är det i så fall? Ediths?
Spelet mellan Edith och hennes så kallade kompisar är otroligt trovärdigt beskrivet. På pricken beskrivs det hur Edith säger och gör saker, inte för att hon menar dem eller vill, utan för att hon känner att hon måste.
Hur hon hackar, för att inte bli den som hackas på. Hur hon försöker passa in till varje pris, hur hon försöker få vara med, kosta vad det kosta vill.
Det finns scener i Ulrika Lidbos bok som helt stillsamt är ohyggligt starka att läsa. Inte för att det egentligen händer så väldigt mycket hemskt, utan för att de är så verkliga och vanliga. Sakerna de här tjejerna säger till varandra, de små grejerna de gör? Usch.
Det kan vara väldigt jobbigt att vara 15 år. Men det kan också vara väldigt tröstande och spännande och tankeväckande att läsa om det.