Skönhet och patos

Skillnaden mellan en Sara Stridsbergpjäs och en Sara Stridsbergroman är hårfin. Hon har flitigt använt sig av dramatiska former som monologer och dialoger i sina tidigare böcker, och det poetiska, uppluckrade och associativa berättande hon gjort till sitt signum är intakt i de tre teaterpjäser som samlas i ”Medealand och andra pjäser”.

Den första pjäsen ”Medealand” uruppfördes på Dramaten 2009. Stridsbergs uppdatering av Euripides tragedi är sublim; välskriven, plågsam men även bitvis rolig i sin tragik. Hur många kvinnor har inte dejtat en Jason? En man som efter uppbrottet självsäkert säger ”Jag är med en annan nu. Jag är en annan nu, Medea. Lycklig.” Ändå går det inte att hata Stridsbergs Jason för hans vilja till och tro på förändring och förnyelse. Han är den ende i pjäsen som orkar hoppas. Medea är, trots att hon under dramats gång framstår som alltmer desperat och galen, både krass och skarpsynt. ”Kärlek är inte ett tillstånd, det är en serie handligar. Om du älskar mig så måste du inte gå”, säger hon. Och det är just myten om den stora, romantiska kärleken som oupphörligen (och obönhörligen) krossas hos Stridsberg. Ibland dyker meningar upp som skulle ha fyllt August Strindberg med avund: ”Äktenskapet är det suveräna medlet mot kärleken.”