Det förlösande suget från utplåningen
För den symbolistiska författaren Renée Vivien, öppet lesbisk i sekelskiftets Paris, var ett subversivt leverne en nödvändighet. Hon levde som hon skrev tills bara 30 kilo återstod av henne.
Hon föds och ges namnet Pauline Tarn; som poet kan hon återfödas och ger sig namnet Renée Vivien (på franska just: återfödd och levande). Är det inte symptomatiskt att en symbolist i förra sekelskiftets Paris väljer att ta sig en sådan pseudonym? Vad är symbolismen om inte en jakt på en verklighet verkligare än vår egen, en strävan efter det sanna och eviga – som förhoppningsvis skall nås genom poesin och språket men som i praktiken inte kan resultera i annat än misslyckanden?