Humanioras bästa tid är nu
Varför är det så svårt för humanisterna att motivera sin nytta – trots att det globaliserade samhället bygger på språkförståelse, kommunikation och komplex reflektion? Flera nya böcker söker en ny roll för humaniora.
Den svenska humanistiska forskningen håller på att förtvina”, skrev Sven-Eric Liedman för 35 år sedan i antologin ”Humaniora på undantag” (1978), redigerad av litteraturvetaren Tomas Forser. En lika dyster bild ger idéhistorikern Svante Nordin 30 år senare i sin bok ”Humaniora i Sverige. Framväxt, guldålder, kris” (2008). Nordin beskriver humanioras tillstånd som ”uselt”, och exemplifierar med kraftig minskning av antalet humanistiska doktorander, nedläggning av undervisning i latin och klassisk grekiska och avskedande av professorer i kristendomshistoria vid hans eget lärosäte Lunds universitet.