RecensionHöstens filmer 2015
Äntligen! En familjefilm utan buskishumor
Det är femton år sedan biopubliken första gången drunknade i Tsatsikis mörka ögon. Nu är man tillbaka med nya skådespelare och resultatet är något så ovanligt som en familjefilm utan vare sig könsstereotyper eller buskishumor.
Efter att SF av någon anledning väckt liv i "tjejtjusaren" Sune och skapat nya, ännu plumpare filmer om honom och hans familj känns det verkligen på tiden att Moni Nilssons Tsatsiki åter får ta plats i rampljuset. 1999 kom den första filmen "Tsatsiki, morsan och polisen". Samuel Haus gjorde rollen som Tobias Johansson, han som kallas Tsatsiki av sin Greklandsvurmande mamma och som är resultatet av en sommarförälskelse mellan henne och fiskaren Yannis. "Vissa säger att jag är ett knullbarn, att jag kom till för att kådisen sprack, men mamma säger att jag är ett kärleksbarn skapat av brusande kärlek" konstaterar Tsatsiki, nu spelad av Emrik Ekholm, i den nya filmen. "Tsatsiki, farsan och olivkriget" är den tredje filmen och bygger på de två senaste böckerna, som har utkommit i år.
Det är till ett Grekland märkt av den ekonomiska krisen vi återvänder. Tsatsiki åker till sin pappa och farmor över sommaren bara för att mötas av att hans älskade olivlund och pappans hotell – "Father and son" är på väg att säljas. Hela byn ska jämnas med marken och bli golfbana. Eller kanske ett vattenland. Medan de vuxna i byn desillusionerat stirrar framför sig tar Tsatsiki, tillsammans med den nyfunna vännen Alva (Sara Vilén), saken i egna händer. Kvar i Stockholm ligger polaren Hammarn (Adam Gutniak) med brutet ben, men på grund av att han sprider den videodagbok som Tsatsiki gör åt honom börjar folk strömma till Yannis hotell.