Krönika
Låta sig provoceras är också att lära sig
NEW YORK. Jag satt under ett äppelträd med tre universitetslärare förra helgen. Jag fick aldrig något i huvudet, men däremot lärde jag mig något nytt, som samtliga närvarande akademiker funderade intensivt över. Nämligen mikroaggressioner. Det är det nya ordet för vem som kan tänkas bli kränkt över vad och hur det till varje pris ska undvikas.
Traditionellt har det använts för en slags lågintensiv rasism som ofta uttrycks i en slags missriktat jovial välmening. Som att förklara för kineser att de är bra på matte, att tyskar är ordningsamma, eller att sydeuropéer är särskilt passionerade. Det kan vara att utropa förtjusning över volymen på någons afrohår eller att fråga varifrån någon med ett ovanligt efternamn ”egentligen” är. Och så vidare.