”Potatisbullarna symboliserar trygghet”

Potatisbullar med lingonsylt

Jag växte upp i en ganska stökig tillvaro i Fittja. Mina äldre syskon höll på med knark, mamma var städerska och pappa jobbade på restaurang. Han kom ofta hem sent och var full. Det hände aldrig att vi åt middag tillsammans. Mamma lagade mat när hon kom hem vid fem, men vi åt för oss själva på olika tider.

Kanske är det kontrasten till detta som är den egentliga anledningen till att jag tycker om potatisbullar med lingonsylt så mycket. Rätten är en symbol för ordning och stabilitet. I skolan – där potatisbullarna introducerades för mig – stod man i kö, tog sin matbricka och sedan satt man tillsammans och åt. Det var nice. Men också kombinationen av potatisbullens krispiga yta och sälta ihop med den söta lingonsylten – jag hade aldrig ätit något liknande. Som jugge var jag van vid kött och olika grytor. Tur att mattanten Doris hade ett gott öga till mig och lät mig ta om!

Nu för tiden äter jag potatisbullar så fort jag får chansen. Jag brukar hitta dem på vägkrogar och klassiska lunchrestauranger. Likaså älskar jag ärtsoppa på torsdagar. Ordning och reda, trygghet och värme. Och framför allt en påminnelse om att du i Sverige inte är helt utelämnad utanför hemmet, det finns ett samhälle med ganska bra skyddsnät.

Helstyckad kyckling med grönsaker

Helt dränerad och slut efter att ha varit efterlyst i flera år åkte jag till slut fast för ett värdetransportrån i slutet av 90-talet. I fängelset fick jag för första gången lugn och ro: inga samtal om att syrran eller brorsan tagit överdos eller att mamma behövde fixa något. Men maten var en annan historia.

Jag sa till grabbarna på min avdelning, som bestod av livstidsdömda och grovt kriminella, att det inte gick att äta maten där, att de la pulver i den. Man blir ”poff”! Vet inte om det låg någon sanning i det, men vi bestämde oss i alla fall för att köpa våra egna grejer från ”kiosken” en dag i veckan. Snart hade vi hela skafferiet fullt av kyckling och kött. När det var min tur att laga mat gjorde jag min specialrätt: styckade två hela kycklingar och la dem i en marinad av vegeta, cayennepeppar, svartpeppar, salt, citronpeppar och grillkrydda. Hackade grönsaker och potatis och hällde ner allt i en panna som fick ligga i ugnen på 175 grader. Tillsammans blev allt så saftigt och smakrikt. Grabbarna högg gladeligen in.

Än idag lagar jag den här rätten, nu till min egen familj. Men för mig betyder den något mer än att mätta magen och tillfredsställa smaklökarna. Den påminner mig om en tid som förändrade mig totalt och tog livet i en helt ny riktning.

Vit fisk i foliepaket

Det är snart tre år sedan jag fick fruktansvärt ont i bröstet. Jag var i Tallinn på inspelningen av ”Omerta 6/12” och svettades, trots att det var 25 minus ute. Men jag gjorde som alltid när jag får ont: drog ut och sprang. Kvällen innan vi skulle resa hem till Sverige föll jag plötsligt ihop på hotellet och vaknade mitt i natten i en pöl av svett.

Trots att jag utvecklat en fobi för sjukhus på grund av alla nära som dött tvingade frugan mig att åka in när jag kom hem. Och tur var väl det. Det visade sig att jag fått en hjärtinfarkt och överlevt tack vare mina starka hjärtklaffar. Däremot skulle jag behöva äta mer fisk och mindre kött, konstaterade de.

Sagt och gjort. Idag är jag helt förälskad i all sorts fisk. Favoriten är nog en afrikansk vit fisk som jag lägger hel i folie, kryddar med lite chili och peppar och låter bakas i ugnen samtidigt som jag kokar broccoli och ärtor inte alltför länge. En rätt som faktiskt slår de övriga två, och som påminner mig om att inte ta livet för givet.