”Min Gud! Så vackert kriget är!”
Åren innan första världskrigets utbrott ägnade sig många europeiska författare och konstnärer, inte minst de italienska futuristerna, åt att gestalta tidens aggressivitet. Det annalkande kriget glorifierades häpnadsväckande ofta, men fascinationen för den febrila tidsandan innehöll ändå ett brett spektrum av ideologiska skillnader.
I februari 1909 publicerades i den franska dagstidningen Le Figaro ”Det futuristiska manifestet”, författat av den italienske diktaren Filippo Tommaso Marinetti. I en rad tillspetsade formuleringar definierade han den moderna lyrikens program, som bland annat bestod i att fånga det moderna storstadslivets hetsiga tempo och lyfta fram den moderna teknikens skönhet: ”en rykande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake”, underströk han. Han gjorde dessutom upp med allt traditionellt kulturliv, all viljelöshet och allsköns i hans ögon osunda yttringar i tiden: ”Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet.”