Recension
Ylva Skogs tonspråk både bekant och eget
Futurism. Amerika. Våghalsighet. Framtid. Optimism. 1900-tal. Jag har ett litet problem med att så mycket nyskriven svensk musik låter som amerikansk filmmusik. Detta är inte en sågning – det är en appell för outnyttjad potential.
Ylva Skogs tonspråk är ändå, som påpekas i skivhäftet, både bekant och eget på samma gång. I fyra stycken skrivna från 1996 och framåt brukas synkoper och taktartsbyten, slagverk och blås med ovanligt positiv vitalitet. En nära banal avslutning i ”Horror Vacui” är djärv, men implosionen i ”Modus Vivendi” där hela orkestern dras ner till en punkt intressantare. Nyaste verket på skivan är pianokonserten som uruppfördes förra året. Ann-Sofi Klingberg balanserar solostämman bra mellan ypperligt romantiskt legato och Ravelsk krispighet.