Värdet av konst som inte ger några svar

"Håll tjeften" stod det på vernissagekortet till en av konstnären Elis Erikssons utställningar. Och varför inte? Språkets lagar är inga naturlagar. De är godtyckliga överenskommelser. Och genom att uppträda som dyslektiker gjorde Elis Eriksson detta synligt. Med sina anarkistiska tilltag visade han dessutom på något annat: kreativitet handlar inte sällan om förmågan att kunna förvandla en brist till sin motsats. Den belgiske konstnären Marcel Broodthaers (1924-76) skulle, gissar jag, ha gillat Elis Erikssons språksubversiva aktioner. För bägge var det heller aldrig långt mellan ord och bild.

År 1964 kunde Broodthaers konstatera att han misslyckats som poet, åtminstone kommersiellt: "Jag frågade mig om inte även jag kunde sälja något och lyckas i livet. Sedan ett bra tag är jag inte bra på någonting. Jag är fyrtio år ... Då kom jag på idén att uppfinna något ouppriktigt (insincère) och jag skred genast till verket", skriver han självironiskt. Broodthaers tog femtio osålda exemplar av sin senaste diktsamling, ”Pense-Bête”, bakade in dem i gips och ställde ut dem på ett galleri i Bryssel. Sitt misslyckande som poet hade Broodthaers vänt till en tillgång. Han hade tagit på sig masken som bildkonstnär och förvandlat ord till ting. Hans dikter gick visserligen inte längre att läsa utan att förstöra den skulpturala aspekten, men i kompensation fick han tiotusen francs för sitt oläsliga, gipsingjutna verk.