Recension
James Joyce saxade sig in i litteraturhistorien
I ”Ulysses” plundrade Joyce dagstidningarna på stoff – och skapade
på kuppen en radikalt ny form av berättande, skriver Fabian Kastner.
Det finns berättelser som rymmer ett helt universum, en värld av fakta och föremål. När James Joyce skrev sin väldiga ”Ulysses” (1922) var det för att han ville ”ge en så fullständig bild av Dublin att om staden plötsligt försvann från jordens yta, skulle den kunna byggas upp på nytt utifrån min bok”.
Andra berättelser påminner mer om atomer eller elementarpartiklar. Snarare än en värld av fakta och föremål utgör de, för att tala med kvantfysikern Werner Heisenberg, ”en värld av potentialiteter eller möjligheter”. Som Felix Fénéons (1861–1944) eleganta treradingar. Fénéon var en anarkist och litterär mångsysslare i sekelskiftets Paris, verksam bland annat som konstkritiker och bokförläggare. Under ett år – 1906 – försörjde han sig även som anonym notisskrivare för Le Matin, där hans ”nyheter på tre rader” snabbt blev ett populärt inslag i tidningen. Det räcker med ett enda exempel för att förstå varför: ”Scheid, från Dunkerque, avfyrade tre skott mot sin hustru. Eftersom han missade varje gång, beslöt han att sikta på sin styvmor, och träffade.”