RecensionNya romaner
”En bok man fruktar aldrig ska ta slut”
Hanya Yanagiharas ”Mot paradiset” utspelar sig under tre århundraden – med beskrivningar långa som ösregn försöker hon framkalla en proustsk känsla, men resultatet är mest förvirrande. Ann Heberlein läser med allt mindre förtröstan.
Den amerikanska författaren Hanya Yanagiharas debut ”The people in the trees” (2013) betraktades som en av de bästa romanerna det året. Uppföljaren, ”Ett litet liv” (2015) blev unisont hyllad av en lyrisk kritikerkår. Den beskrevs som ”en modern klassiker”, ”briljant” och ”subversiv” och mottog en rad priser och utmärkelser. Också ”Mot paradiset”, som släpptes på engelska i januari detta år har i allmänhet blivit väl mottagen i amerikansk press.
Det är alltså med högt ställda förväntningar jag ger mig i kast med den 765 sidor långa romanen som, enligt baksidestexten, innehåller ”tre fin-de-siècle-berättelser om det amerikanska experimentet”. Jag läser och läser, först nyfiket och försiktigt positiv, snart irriterat och sedan förtvivlat. Det är som om det inte finns något att ta fasta på i texten, ingenting att haka upp tankarna på. Det är mer ord än en berättelse, mer detaljer än ett sammanhang. Språket är styltigt och överlastat, meningarna långa som ösregn och läsningen hakar ständigt upp sig på klumpiga formuleringar och märklig meningsbyggnad. Översättningen är på sina ställen så svengelsk att det nästan blir outhärdligt för ögat.