Recension

MinionerAlltför enformiga gula krabater

Minioner.
Minioner. Foto: UIP
Publicerad
Annons

Det är inte förvånande att SvD:s recensent redan för fem år sedan, i sin recension av ”Dumma mej”, efterlyste en fristående film med de gula rackarna minionerna. De klargula figurerna vars enda mening med sin existens är att tjäna den mest djävulske superskurk de kan hitta blev snabbt barnens favoriter: den misslyckade boven Gru fick finna sig i att bli bifigur i sin egen filmserie (”Dumma mej 2” kom 2013, men två minioner prydde bioaffischen).

Minionerna fanns långt innan vi människor lärde oss att gå upprätt, de är gula, har två armar och två ben och trots att de tycks könlösa bär de alla märkligt nog pojknamn. Men innan de välkomnades till Grus bovgemenskap hade de ett fasligt sjå med att hitta en tillräckligt elak skurkfigur att ty sig till. När ”Minioner” etablerat premissen finner vi oss i 1960-talets New York. Tre utvalda minioner har i uppgift att skänka livsglädjen åter till de små gula krakarna, som i frånvaro av rackartyg i tillvaron helt tappat modet. Vår hjältetrio – Kevin, den lite smartare minionen, Stuart, en musikalisk slacker och Bob, den dummaste minionen – får nys om en hemlig skurkmässa i Orlando där de faller för den den ondskefulla, knivskarpt sluga Scarlet Overkill.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons