”Låt det här få vara mitt land”

Det har nu gått 25 år sedan jag flyttade till Sverige från ett krigshärjat Iran. Jag minns allt så väl. Den enorma upprymdhet som fyllde min lilla kropp när jag fick veta att vi skulle bo i ett annat land. Insikten om att aldrig mer behöva vakna till ett bomblarm och gömma sig i den där källaren där min farfar försökte få oss att skratta, skräcken till trots, genom att använda en kastrull som skyddshjälm. Hur jag berättade för mina kompisar att folk bodde i igloor i Sverige. Deras avundsjuka. Att jag kräktes på planet hit av nervositet. Den första kylan som slog mig i ansiktet när jag steg ut från utgången på Arlanda. Och jag minns ännu den där goda pyttipannan vi fick första dagen i skolan. På ett knappt halvår lärde jag mig svenska, och eftersom jag aldrig ville återvända till kriget som hade präglat min barndom såg jag mig själv ganska snabbt som ett av de andra svenska barnen. Tyvärr var jag en av få som gjorde det.