Håkan Hellström hjälper i tonårskaoset
Det är lätt att gå vilse bland alla känslor och tankar som ung. Vem är jag? Vad gillar jag? Vem gillar jag? Är jag lesbisk? Vad ska jag ha för relation till mina föräldrar? Och hur ska jag få allt det hopplösa att sluta kännas hopplöst?
När ”Ge mig arsenik” börjar mår 15-åriga Elisabeth inte särskilt bra. Det händer att hon går och ställer sig och stirrar ner på tunnelbanespåren och tänker på hur det skulle kännas att släppa taget om räcket. Vem skulle bry sig? Hennes bästa kompis har svikit. Hennes familj är splittrad. Och tillvaron i skolan känns bara meningslös och mördande tråkig. Hur ska hon stå ut?
Det är inte förrän hon lägger vantarna på en skrivbok med en svart panter på framsidan och upptäcker Håkan Hellströms musik, som hon får någon slags kraft igen. Drömmen om att bli en författare väcks till liv. Drömmen om att bli ett geni, som tar världen med storm. När hon sitter på sitt rum med Håkans musik i lurarna och skriver i sin skrivbok är det nästan som att hon blir någon annan.
Klara Krantz debutbok har hämtat titeln från en av Håkan Hellströms låttexter. Den är bra. Och då syftar jag både på titeln, låttexten och boken. Jag tycker jättemycket om språket, lekfullheten i meningsbyggnaden, och tonen. Och Elisabeth!
Klara Krantz är skicklig på att fånga tonårskaoset. Och fast huvudpersonen har en ganska tung period i sitt liv, så är boken inte alls speciellt deppig att läsa. Den är livlig. Allvarlig och sorgsen ibland, lycklig och studsig ibland. Som livet är.