Recension
Existentiell grundforskning
SORG OCH SAKNAD Trots gengångare och magi är skräckinslagen nedtonade i John Ajvide Lindqvists nya roman. Hans perfekta gehör för miljöer och stämningar går igen från de tidigare romanerna liksom förmågan att berätta, skriver Eva Johansson.
Utfiskning, nedskräpning, miljöförstöring. Nog har havet anledning att vredgas över oss människor. Havet är trasigt, som den åldrande trollkarlen Simon i John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamn säger. Därmed inte sagt att det inte kan slå tillbaka. Den som trotsar havet utmanar i själva verket krafter långt bortom all mänsklig fattningsförmåga. Det vet de boende på romanens skärgårdsö Domarö, det har de alltid vetat. Men långsamt har deras uråldriga och hemliga pakt med det allt omslutande vattnet kommit att försvagas. Och nu kan vad som helst hända.
John Ajvide Lindqvist, som själv är bosatt på Rådmansö, har kajkat runt i skärgården förut. Dels i ett par av novellerna i samlingen ”Pappersväggar”, dels när han lät några kusliga scener utspelas bland Roslagens kobbar och skär i sin andra roman, ”Hanteringen av odöda”. I den vrängde han ut och in på zombiegenren, precis som han i den omtumlande debuten ”Låt den rätte komma in” blåste nytt liv i vampyrberättelsen. När han nu efter sin något ojämna utflykt i novellgenren återkommer till romanformen är det med en brett upplagd historia som tilldrar sig helt och hållet i skärgårdsmiljö.