Recension
Strängt kontrollerat känsloflöde
BORTBYTINGAR Den chosefria intimiteten i Kore-edas filmer låter oss komma nära det japanska vardagslivet. Den här gången blir det hela lite väl förutsägbart – även om berättelsen är omöjlig att inte bli berörd av.
Japanen Hirokazu Kore-eda har länge haft internationell stjärnstatus, och hans filmer har nått svenska biodukar med relativt pålitliga intervall sedan mitten av 90-talet. I dem har reflektioner över nära relationer och familjeband alltid fått episk klangbotten genom ett vackert, betydelsebärande foto. Det är alltid bra att ha en näsduk i fickan.
Redan i den storartade ”Barnen som inte fanns” (2004), om en syskonskara som dumpas i en lägenhet i Tokyo av sin mamma, jobbade Kore-eda med barnskådespelare i bärande roller, och kontemplerade över den sköra tilliten mellan föräldrar och barn. Att Yuya Yagira, som spelade storebror, fick skådespelarpriset i Cannes säger en del.