Ariadne upphör aldrig att fascinera
Labyrintisk, lärd och lärorik liknar Hans Henrik Brummers exposé på Waldemarsudde inte något annat i utställningsväg. En resa genom en tidsrymd av 2 500 år som stimulerar både ögon och tanke.
Kleopatra blir Ariadne
Identitet och förvandling
Waldermarsudde
t o m 8 februari 2004
Den kretensiska kungadottern Ariadne är mest känd för sin tråd: den hon i form av ett ullnystan gav till atenaren Theseus så att han kunde hitta ut ur labyrinten i Knossos sedan han dräpt monstret Minotaurus. Ariadne har också blivit symbolen för olycklig kärlek och övergivenhet. Enligt sagan lämnade Theseus henne på ön Naxos, sovande på stranden. När hon vaknade såg hon honom segla iväg och ville dö. Senare förenades hon med guden Dionysos - som hon kanske var gift med redan från början, de grekiska myterna är mångtydiga - och fick uppleva kärleken på nytt. Som Dionysos maka blev hon fruktbarhetens gudinna; hon stod för för naturens ständiga rörelse mellan dvala och uppvaknande. Hos Hesiodos i ”Theogonin”, förlänar Zeus henne evig ungdom - hon påminner om Freja i de nordiska gudasagorna.
Men det är framförallt den olyckliga Ariadne som lämnats i arv till oss sentida. Hon återkommer som en röd tråd i det
västerländska kulturhistorien, alltifrån antika skulpturer till modernistiskt måleri. Den utsträckta och sovande unga kvinnan är en av västvärldens ikoner: en av dessa bilder som genom seklerna omvandlats till nya skepnader men ständigt dyker upp i ett slags grundform. Handlar det odödliga i Ariadne-bilden om det odödliga i vissa företällningar om kvinnan, Goethes ”det evigt kvinnliga”? Ariadne är i så fall kvinnan som sårbart offer, som passiv beredskap, men också som ständig pånyttföderska. Ariadne-bilderna är också en av de slitstarkaste varianterna av det konsthistorikern Kenneth Clark kallat ”the nude”: en ideal framställning av den nakna, sexuellt attraktiva kvinnokroppen, gjort framför allt för att tillfredsställa den manliga blicken.