Recension
Iakttagelser med meditativ tyngd
Känslan för plats och tid är stark i britten Simon Armitages poesi. Armitage, född 1963, hör till dem som reagerade mot postmodernismens sterilitet redan för ett par decennier sedan och som ända sedan debuten 1989 har skrivit en starkt uttrycksfull dikt i omedelbar dialog med det samhälle han lever i. Följdriktigt nog har han blivit något så ovanligt som en samtidspoet med stor publik både i bokhandeln och på uppläsningar.
”Framtiden var en gång en vacker plats” är ett urval dikter från åtta av Armitages böcker som spänner över hela poetens bana. Upplägget är inte kronologiskt, vilket kanske förenhetligar bilden onödigt mycket. Men Armitage är en diktare med tydlig och personlig profil. Hans värld är nordvästra England, Leeds, Manchester, den omgivande naturen och inte minst de stora trafiklederna. Men framför allt fokuserar han på människorna som bor där, både dem som tangerat hans egen uppväxt och dem han mött som socialarbetare, vilket han var fram till författardebuten.