Recension

Grand TourEuropeisk skepsis mot det entydiga

Ulf Peter Hallbergs spaning efter vår tids fenomen som en samtida Walter Benjamin är driven av lust. Han tvinnar fakta med fiktion, nutid med historia och ställer ett europeiskt projekt mot bekvämlighetskulten. Hallberg visar en skepsis gentmot det entydiga, skriver Erik Bergqvist.

Publicerad
Annons

Säkert drömmer många författare om att någon gång skriva en bok som inte känns vid några ämnesavgränsningar, som genom sin ohämmade blandning av infall och reflektioner liknar själva livet. Ulf Peter Hallbergs nyutkomna Grand Tour är en sådan bok - omöjlig att genrebestämma, underhållande, tänkvärd - men med vissa svagheter, som jag strax kommer till.
Under 1700-talet var grand tour ynglingens europeiska bildningsresa, ett slags initiation i kulturell kanon. Hallbergs variant är inverterad, medvetet bångstyrig, fragmentarisk, narcissistisk men inte självupptagen, driven mer av lust än krav. Ändå kräver den av läsaren en del boklig förkunskap - här vimlar av underförstådda och redovisade diskurser.
Hallberg rör sig över stora delar av Europa, i storstäder och förorter, på öar och landsbygder - Skåne, Mallorca, Paris, Rom. Han går in i verkliga eller påhittade gestalter, tvinnar fakta med fiktion, text med fotografier, nutid med historia, referat med
intervjuer - man vet aldrig riktigt vad som väntar om hörnet och får inte heller alltid syn på hur delarna hänger ihop. Det kan handla om Reagans politik eller en konferens om självmord i Ravenna, om sorgen efter en död mor eller de första konstfotografernas ambitioner.

Annons

Här finns vidare en lysande text om söndagspromenader förr i världen, ett vackert funderande om den ädla sporten tennis, något vinklade men likväl upprörande rapporter från den motbjudande Berlusconis Italien, från det hårda Los Angeles. Till det bästa i ”Grand Tour” hör också samtalen med den amerikanske författaren William Gass, med Carl-Henning Wijkmark, Péter Nádas, Imre Kértesz.
De ständiga sprången i geografi och kronologi till trots upplever jag det ändå som att texten har ett centrum, nämligen det samtida Berlin - låt vara att den staden sägs sakna centrum. Kanske är det delvis därför Hallberg så gärna utgår därifrån.
Något ojämnt är det emellertid. I strömmen av iakttagelser kunde en del banaliteter ha sovrats bort, språket
filats här och var. Och den påhittade dialog mellan en riddare och hans vapendragare som tecknar själva resan - Hallberg är Don Quijote medan Sancho Panza heter Zasetskij (den sistnämnda var en rysk soldat som efter att ha fått granatsplitter i huvudet vaknade upp helt utan minne) - är inte särskilt lyckad; här blir tonen en aning docerande.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons