Ändlöst ältande när tanken spelar tennis
BETEENDEANALYS Ibland fastnar vi i ett ändlöst grubblande, plågar oss själva med tankar kring en oförrätt eller en oro för framtiden. Varför gör vi så, då vi aldrig tycks komma fram till en befriande klarhet? Den frågan ställde sig psykologen Olle Wadström, och kom till ett överraskande svar.
Det är tröstande mottankar som driver ältandet framåt.
En betongvägg, ett önskat hål i den, en slö borr – och så du. Det vrålar, skakar, dammar och ryker, men du kommer aldrig särskilt djupt. När du tröttnar och vill ge upp märker du till din fasa att borren fastnat, att borrmaskinen inte går att slå av och att den har blivit märkligt magnetisk. Du kommer inte loss. Du har fastnat, dömd till ett helvetiskt sisyfosarbete.
Så kan det kännas när man ältar och grubblar, när man nätterna igenom funderar över i grunden olösliga problem: ”Vad ska jag bli? Kanske jag borde gå den där vägen? Nej, det är jag för dålig för! Jag fick ju dåliga betyg i det ämnet, fastän jag ansträngde mig. Jag är en loser! Den där vägen då? Ja, den är kanske bra, men tänk om proppen går ur just den arbetsmarknaden då, när jag är klar med utbildningen?”