Recension
Mycket ståhej kring klichéfylld bok om tomhet
POSTUM SUCCÉ De flesta verkar överens om att John Williams återupptäckta roman ”Stoner” är ett mästerverk. Men Sigrid Combüchen fängslas inte av den livlösa huvudpersonens öde: ”I den depressiva tonen äger romanen måhända ett slags perfektion.”
Knähögt vadande genom reklambudskap och baksidestexter närmar man sig den återupptäckta romanen ”Stoner” från 1965. New York Times Book Review har kallat den ”perfekt”, Ian McEwan, Bret Easton Ellis och Tom Hanks tycks falla i trasor och en mindre känd kritiker vid namn Anthony Domestico suckar att detta är en av de böcker han inte vill förstöra genom att utöva sitt yrke.
Samma konsensus har klickats fram i sociala medier och även om ingenting jag sett talat om på vilket sätt romanen är perfekt, bara att, gav jag mig för mängdverkan och boken levererades för någon månad sedan i brevlådan. Den har därefter lästs långsamt, nästan pilgrimslångsamt fram och åter, för att inte något av det utlovade skulle gå förlorat.