Inkarikets mumier får liv i svensk poesi
Några av Inkarikets människooffer har bevarats till eftervärlden i mumifierad form. Mumierna fascinerar och har inspirerat såväl konstnärer som författare till att försöka överbrygga gränsen mellan levande och döda.
Michel de Montaigne var en ridande och gående man. Han tyckte inte om vagnar. Mot slutet av sin essä om vagnarna (III:6) berättar han med beundran om en ståtligt stensatt väg mellan Quito och Cuzco där aldrig en vagn hade rullat; inkafolket kände inte hjulet. Gods fraktades till fots eller klövjat på lamadjur. Inkas siste kung Atahualpa bars sittande i en stol på en förgylld bår. Montaigne skulle gärna själv ha nyttjat en sådan bärstol.
Laddar…