Sorgsen undran över Sovjets misslyckande

Den sovjetiske, i sin livstid förbjudne författaren Andrej Platonov (1899–1951) gjorde ifjol en bejublad comeback i det svenska litterära medvetandet. Tack vare den skickliga översättaren Kajsa Öberg Lindsten fick vi stifta bekantskap med den mångtydiga romanen ”Grundgropen”, en gåtfull allegori över byggandet av det socialistiska samhället. Från tidigare fanns den digra berättelsen ”Don Quijote i revolutionen” (översatt 1973).

Nu följer Öberg Lindsten upp framgången med en översättning av Platonovs sista, ofullbordade roman Lyckliga Moskva, skriven i början av 1930-talet. I sitt begränsade format är den en stor läsupplevelse någonstans i gräns­zonen till Gogol och Kafka, poetisk, undflyende och sorglig. Platonovs modus är ambivalensen i både språk och hållning. Från början partitrogen kommunist, övertygad om den socialistiska utopins möjligheter att göra människan lycklig, och själv beredd att som bevattningsingenjör ge sina krafter för projektet blir han småningom allt mer misstrogen och kritisk. Belagd med publiceringsförbud efter Stalins personliga ingripande marginaliseras han, och bara hans svaga hälsa räddar honom från läger och avrättning. Myndigheterna låter naturen ha sin gång och 1951 har tuberkulosen gjort sitt.