En frihetsikons uppgång och fall
Brandenburger Tor, nyårsafton 1989: Berlin är återförenat. I en lyftkranskorg över den raserade muren sjunger David Hasselhoff sin hitlåt ”Looking for freedom”. Inför hundratusentals jublande Berlinbor och miljoner tyska tv-tittare hissas den amerikanske underhållaren sakta upp mot den sprakande himlen.
Det mest häpnadsväckande med den här kvällen var inte att Berlins befolkning, efter att levt åtskilda av en betongmur i nästan tre decennier, valde att kröna festen med en man som för omvärlden var känd för att köra omkring i en pratande bil. Det var inte heller att The Hoff valde uppträda i en blinkande jacka. Det var att muren mot ”ondskans imperium” överhuvudtaget hade fallit. När Sovjetunionen två år senare brakade samman innebar det slutpunkten för en serie händelser som ingen hade kunnat förutse. Trots att USA spenderade 30 miljarder dollar årligen för att övervaka fienden syntes inga tecken på uppror. Men istället för att noga analysera hur Sovjetregimen så snabbt kunde undermineras hade västerländska tänkare fullt upp med sitt firande. Den neokonservative filosofen Francis Fukuyama utropade till och med historiens slut. Den liberala demokratin och kapitalismen hade triumferat.