Recension

Inside ManInside Man

Jan Söderqvist
Publicerad
Annons

Det är väldigt ont om nya sagor därute, men det finns alltid nya sätt på vilka man kan återberätta de gamla och välbekanta. Ta till exempel den eviga historien om det perfekta bankrånet som den kan te sig i händerna på Spike Lee och en spektakulärt namnkunnig ensemble.
Resultatet är Inside man, en förföriskt intelligent nagelbitare med fler bottnar än en tusenbladstårta, en mörk moralitet om korruption, girighet och givetvis – vi snackar Spike Lee här – rasmotsättningar. Och samtidigt en vacker rännstensserenad till New York: den överväldigande brokigheten, den hårda pulsen, den vildvuxna jargongen.
Inledningsvis följer allting den enklaste formeln: en väldrillad rånarkvartett tar över ett bankpalats på nedre Manhattan, stänger in en månghövdad gisslan i källarvåningen och inleder segdragna förhandlingar om mat och fri lejd med polisen.
Eller rättare sagt: det börjar med att vi får oss slutet serverat redan under de allra första sekunderna, men i krypterad form, vilket gör det svårt att tyda. Har kuppen lyckats eller misslyckats? Sitter ligaledaren, spelad av Clive Owen, och återberättar skeendet från en fängelsecell? Och var är pengarna?

Polisens huvudförhandlare, spelad av Denzel Washington, inser hur som helst med tiden att rånarna bara låtsas följa gängse mönster. Det är något som inte stämmer, det är något helt annat på gång. Den saken står utom allt tvivel i det ögonblick en civil krishanterare med stilettklackar och diffusa befogenheter, spelad av Jodie Foster, med borgmästarens goda minne plötsligt börjar lägga sig i diskussionerna.
Mellan dessa tre uppstår ett intrikat maktspel. Alla håller de sina kort tätt intill bröstet, men polismannen är den som vet minst om de bägge andras avsikter, vilket gör honom dömd att till slut dra det kortaste strået. Fast gisslandramats oväntade upplösning innebär å andra sidan helt nya förutsättningar.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons