Recension

Vems lilla mössa flygerTonsäker lovsång till det kantstötta

Orionteaterns Vems lilla mössa har en alldeles egen ton, munternt vemodig, insiktsfullt tokig, storslagen och hemtrevlig, skriver recensenten Karin Helander.
Orionteaterns Vems lilla mössa har en alldeles egen ton, munternt vemodig, insiktsfullt tokig, storslagen och hemtrevlig, skriver recensenten Karin Helander. Foto: MARTIN SKOOG
Publicerad
Annons

Orionteatern fyller 25 år och firar med allåldersföreställningen Vems lilla mössa flyger, efter Barbro Lindgrens böcker. Det blir ett väldigt firande. Barnhans fyller ju år titt som tätt och Röden som aldrig tidigare haft någon födelse­dag passar på att fylla 80. Orionteaterns scen har förvandlats till Barnhans land av sand. Ett alldeles eget universum där tiden går sin gilla gång, där man lever och dör och håller på med lite av varje däremellan. Bland sand­dynerna bor ett gäng kasserade grejor och bortslängda leksaker; skamfilade och slokörade, excentriska och älskansvärda.

I Barnhans land regerar Barnhans. Eller möjligen den kultiverade Farbrornallen som spelar Nallbeethoven på sin knastriga grammofon och gärna planerar sakernas tillstånd, särskilt begravningar. Han har också startat den hemliga farbrorföreningen VLMF tillsammans med den luggslitne hunden Röden och den svårmodige Bisamråttan. Röden är visserligen en engagerad lärare i Kartongskolan i ämnet ben, men glömmer förargligt nog ofta vad VLMF betyder. Kanske Vems Lilla Mössa Flyger? Hans gamla klasskamrat Ellen är en elefant som sitter på en gren och läcker sågspån tills hon dör ett tag och får en hederlig begravning.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons