Konsten att vara snällStefan Einhorn ger handfasta tips för elaka

Konsten att vara snäll är den sortens bok som mest tycks vara en förevändning för att få komma ut på de där många föreläsningarna i landet och tala om bokens ämne. Ämnet är snällhet, hur man ska vara en god medmänniska. En bra ambition, men jag drabbas tyvärr av intellektuell klaustrofobi under läsningen, vilket jag inte gjorde av Stefan Einhorns förra bok ”Den sjunde dagen”, där samma tankar behandlades i mer skönlitterär form och därför undvek snusförnuftet. Einhorn är vis, kärleksfull mot läsaren och omsorgsfull i sin kontrollerat enkla stil. Men här finns ingen friktion, inga krumbukter, tanke- eller stilsprång.
Det är en sak att läsa om hur man ska göra, när man sen står där inför verkligheten är det snälla valet mindre entydigt än i Einhorns bok. Det vet han och ger därför rådet att man ska träna sig i reflektion, självinsikt och att bli mer eftertänksam. Invändningsfria råd, och ganska platta.
Böcker som den här fungerar som böcker
om bantning. Allt som står är rätt och riktigt; ät mer frukt och grönsaker, dra ner på fettet och sockret, ersätt wienerbrödet med ett äpple vid jobbfikat, sluta med glass, godis och kakor. Absolut. Sen står man där med bageridoften i näsborrarna och äpplet är långt borta.
Einhorn är visserligen konkret med hur man faktiskt ska agera och tänka i givna situationer, och varför: godhet alstrar mer godhet. Men handböcker i den här sortens frågor löper största risk att bli förnumstiga.
Man ska säga till om en arbetskamrat har dålig andedräkt, skriver Einhorn, annars är man feg, ej snäll. Det är att inte bry sig om en medmänniska att låta henne gå omkring med dålig andedräkt.