Stig Strömholm:Osentimentalt och sakligt om människans villkor

Xenofons skildring av de tiotusens tåg, ''Anabasis'', är en hälsosam läsning om det mänskligas villkor. Den tyske arkeologen Otto Lendles kommentar till verket är ett utomordentligt verktyg för läsaren.

Publicerad
Mosaik föreställande Xenofon och hans trupp.

Mosaik föreställande Xenofon och hans trupp.

Annons
Mosaik föreställande Xenofon och hans trupp.

Mosaik föreställande Xenofon och hans trupp.

Mosaik föreställande Xenofon och hans trupp.

När så barbarerna fördrivits eller dödats,

lät Xenofon hellenerna slå läger

och taga fram av de förråd, som ännu ej förödats,

och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.

Och runt omkring han lät soldaterna

få samla sig i jämna lag om sina matransoner

allt efter städerna och staterna,

arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.

Det vore frestande att citera vidare ur Gustaf Frödings ''Anabasis''. Varje vers är guld värd. Den svenska lyriken, mäktig som den är i volym och kvalitet, omfattar inte många dikter sådana som denna: i varje enskildhet genialt träffsäkert pastischerande men ändå inte enbart pastisch. För pessimistiska lärare bör det vara välgörande att erinra sig att den föga lovande gymnasisten Fröding förmådde lyssna sig fram till och återge en så tonren och innehållsmättad bild av den gamla lärdomskolans mest söndertragglade grekiska prosatext – atenaren Xenofons berättelse om ''de tiotusendes tåg'', en grekisk legohärs årslånga och på strider och strapatser överrika sexhundramilamarsch från Mindre Asien till Babylon och därifrån genom Armenien till Svarta havet. Men Frödings ''Anabasis'' är uppbygglig också för den antika litteraturens ofta modstulna vänner: så mycken substans och så mycket liv fanns det i Xenofons för det mesta torrt sakliga rese- och bataljskildring.

Annons
Annons

De tiotusens tåg är förvisso inte något bortglömt eller bristfälligt utforskat förlopp. För dess överlevnad har inte endast språkmästarna dragit försorg utan också krigshistoriker och upptäcktsresande. Å andra sidan gick marschen – dess märklighet ligger inte minst i detta – genom några av östra Medelhavsområdets vildaste och mest svårtillgängliga trakter. Under fyra höst- och vintermånader kämpade man sig fram genom Armenien, där kolonnen – som mest omkring 15 000 människor med dragdjur och klövjedjur – gång på gång hade att forcera starkt försvarade bergspass i höjdlägen omkring 2 000 meter, med isiga vägbanor, som gav plats åt högst ett par man i bredd mellan branta sluttningar. Ansatta av perserkungens trupper och av lokala uppbåd måste grekerna ofta medvetet välja särskilt svårframkomliga vägar. Tillförlitliga beskrivningar av marschvägen i enskildheter har det därför inte varit gott om.

Den tyske arkeologen och historikern Otto Lendles verk Kommentar zu Xenofons Anabasis (Bücher 1-7), utgiven av Wissenschaftliche Buchgesellschaft i Darmstadt (523 s) erbjuder den som vill stifta ny eller förnya gammal bekantskap med ''Anabasis'' ett utomordentligt verktyg till detaljkunskap om det förlopp som berättelsen skildrar, till dess bakgrund och inte minst till de platser och de yttre villkor som mötte grekerna under expeditionen. Lendle följer Xenofon och hans kamrater från dag till dag; han har till och med kartor, där var och en av de 193 rastplatserna mellan utgångspunkten Sardes i västra Mindre Asien och Trapezunt vid Svarta havets kust finns inlagda.

Annons
Annons

Kompletterad och berikad med detta hjälpmedel förtjänar ''Anabasis'' väl att läsas och begrundas (Ivar A Heikels svenska översättning utgavs 1954 i en andra upplaga hos Söderströms i Helsingfors och Gebers i Stockholm). Någon solskenshistoria är inte berättelsen om de tiotusendes tåg; den läsare måste vara mycket tanklös som inte ständigt påminns om den väldiga volym av mänskligt lidande som i varje skede av expeditionen framstår som kraftens, rådighetens och seghetens ofrånkomliga frånsida och konsekvens. I många, troligen de flesta, av de trakter som grekerna genomkorsade var kampen för det dagliga brödet ett nollsummespel inom de slutna och statiska lokala samhällena. När plötsligt tolv- till femtontusen främmande munnar skulle mättas – vintertid, inom ett snävt begränsat område, inom kortaste tid, med vapenhot – måste situationen efter främlingarnas avtåg (en situation vid vilken berättaren naturligt nog inte uppehåller sig) oftast oundvikligen ha inneburit en svältkatastrof.

Xenofon är inte något primitivt råskinn, och än mindre är han grym, men han är fullständigt osentimental och knastrande saklig. Just därför är hans ''Anabasis'' en så hälsosam läsning om det mänskligas villkor: han visar upp båda sidorna – många exempel på det plötsliga, oväntade, nyckfullt drabbande och oförtjänta lidandet som en icke bortförklaringsbar komponent, men också exempel på hur man kan överleva under närmast hopplösa förhållanden tack vare uthållighet, ständigt handlingsberedd intelligent anpassning i förening med fast organisation, disciplin och väl intränade rutiner.

Annons
Annons

Vem var nu Xenofon och vad handlar det hela om? Författaren till ''Anabasis'' var en athensk intellektuell med aristokratisk bakgrund oeh aristokratiska böjelser. Han var född omkring 430 f Kr och hörde till lärjungkretsen kring Sokrates; han kom som inbjuden ''civil observatör'' eller löst anknuten uppvaktande kavaljer och stabsmedlem till den persiske prinsen Kyros i dennes residensstad Sardes i Mindre Asien, tio mil inåt landet från hamnstaden Smyrna.

Vad Xenofon visste var att Kyros – en av alla samtida beundrad och lovprisad personlighet, om vars uppfostran Xenofon för övrigt senare skulle skriva en bok – planerade ett fälttåg i sin provins; det kunde bjuda på intressanta upplevelser och möjligheter; hemma i Athen rådde just då fred men ett olustigt inrikespolitiskt tillstånd (två år senare skulle Xenofons beundrade lärare Sokrates dömas till döden). Vad den unge athenaren inte visste – en okunnighet som han tycks ha delat med så gott som alla greker i Kyros omgivning – var att den stora här av grekiska legosoldater som prinsen samlade omkring sig inte var avsedd för någon lokal straffexpedition utan för ett inbördeskrig, ett anfall mot Kyros bror, perserkungen Artaxerxes. I mars 401 f Kr lämnade hären Sardes; expeditionens syfte blev snart nog uppenbar för grekernas officerare; med övertalning och kraftigt höjd sold – behovet av en stor riskpremie var tydligt – fick Kyros folket med sig. Ett par svåra pass, en krävande ökenmarsch genom norra Syrien följde; i övrigt gick det problemfritt fram till Kunaxa (ett femtiotal kilometer väster om Bagdad), där Kyros en sensommardag mötte sin kunglige broder i ett stort fältslag. Det tungt beväpnade och hårt disciplinerade grekiska fotfolket, grupperat på slaglinje (falang) med stort djup – vid denna tid Medelhavsvärldens oemotståndliga krigsmaskin – gick segrande fram på sin flygel. Deras stormlopp skulle visa sig ha varit alltför snabbt och utdraget. Bakom dem blottades Kyros högra flank; med en liten elitstyrka gick prinsen till anfall mot den persiska centern, där kungen hade sin plats. I handgemänget stupade Kyros i spetsen för de sina. Hans läger intogs och plundrades. I den rådande förvirringen tar det dygn innan grekerna får en sann bild av händelseförloppet och läget. Förhandlingar inleds, och Kyros inhemska generaler med sina trupper underkastar sig kungen.

Annons
Annons

Från och med denna dag i september 401 är grekerna ensamma i fiendeland – kartlöst och till stor del väglöst land. Det är här återtåget börjar, och det är om de följande månaderna som huvuddelen av Xenofons framställning handlar. Det allra svåraste skedet är över i januari 400, då hären når fram till den grekiska kolonin Trapezunt (i dag Trebzon) vid Svarta havets sydkust.

Det är här, vid anblicken av det välbekanta och räddande havet, som ropet ''Thalatta, thalatta!'' rullar bakåt genom den långa marschkolonnen – ständigt växande och så starkt att Xenofon, som för befälet över eftertruppen, stiger till häst och rider i sporrsträck framåt längs kolonnen för att se vad som står på där framme. ''Och snart hörde han hur soldaterna ropar 'Havet, havet!' och hur ordet återges från man till man. Då började alla springa, också eftertruppen, och de drev på hästar och lastdjur. När så alla hade natt upp på höjden, omfamnade de varandra under tårar, till och med generalerna och officerarna. Och på en gång, troligen därför att någon hade föreslagit det, bar soldaterna fram stenar och ordnade dem i lager till en stor hög.'' En engelsk forskare, Timothy Mitford, har nyligen funnit resterna av detta minnesmärke. Kort därefter räknades truppen; av de 11 700 tungt beväpnade (hopliterna) och 2 300 lättbeväpnade som varit med från början var då 8 000 hopliter och 1 800 man lätt fotfolk stridsdugliga.

Än återstod mödosamma marscher och strider längs kustvägen västerut, till Bysantium. I maj hade den samlade styrkan smält samman till drygt 8 000 man. Om lägerföljeslagarna har man inga sifferuppgifter. En brutal men säkert nödvändig rensning bland dem hade ägt rum under det allra svåraste skedet, när hären riskerade att frysa ihjäl i Armeniens snöiga berg. Då beslöts, på befälhavarnas initiativ men med någon form av allmänt godkännande, att helt enkelt lämna ett stort antal kvinnor och fångar kvar längs vägen. Deras utsikter att överleva torde ha varit mycket små. En uppgift från ett senare skede – det gällde då att genomföra ett i möjligaste mån imponerande, syn- och hörbart skenanfall över en flod vid sidan av den verkliga attacken, som skedde tyst och snabbt – tyder emellertid på att det alltjämt fanns många kvinnor kvar i hären; Xenofon noterar deras kraftfulla bidrag till det väldiga härskri som uppstämdes.

Annons
Annons

Det är med hjälp av sådana detaljer som man måste försöka att rekonstruera de tiotusens tåg dag för dag. Antika författare skrev inte om det som de ansåg vara självklart eller trivialt; med få undantag – dit hör främst komedilitteraturen – är vi hänvisade till arkeologins vittnesbörd för att göra vardagen gripbar för oss. I Xenofons liv var Anabasis – ''marschen inåt landet'' – det stora äventyret; mycket av det han upplevde var nytt, främmande, förbryllande eller skrämmande. Därom talar han också, ibland utförligt. Samtidigt medger skildringen av det exotiska motsatsvis eller indirekt slutsatser om det vanliga.

Tillsammans med den omutliga sakligheten (som inte utesluter en svårtillgänglig men uppenbarligen både stark och varm religiositet, aktiverad i kris och inför det helt överraskande) gör detta ''Anabasis'' ovanligt informationsrik. Man får åtminstone orienterande uppgifter om sådana grundläggande ting som förplägnadstjänstens organisation; om hur en krigshär, som inte hölls samman av vare sig nationella, feodala eller ideologiska trohets- och underordningsstrukturer utan av rent affärsmässiga avtal och vaga sedvänjor, alls kunde fungera under olika förhållanden; om hur en mångkilometerlång marschkolonn med ett par mans bredd snabbast bildar front och djup slagformering i oväntad riktning och i ogynnsam terräng; eller om hur man får utmattade soldater att klara de första kontakterna med sträng kyla och ihållande snöfall.

Likgiltigt i sig, alltsammans, invänder någon. Må vara i sig, men inte som uttryck för en livsbefrämjande syn på hur nya frågor kontinuerligt måste besvaras. Xenofon mötte många sådana och han besvarade åtskilliga väl. Under marschens gång växte den unge athenske amatörofficeren till den främste i det generalskollegium som fattade de flesta stora besluten. Man kan inte missta sig på belåtenheten i hans berättelser om argument, rådslag och kluriga lösningar.

Annons
Annons

Påtagligt blygsam är han inte, men han är samtidigt sober även i självpresentationen. Han bevarar på ett märkligt sätt distans och observatörsstatus. Större delen av sitt liv efter det stora äventyret kom han – landsflyktig från Athen som så många vid denna tid – att tillbringa som flitigt skrivande godsägare och tempelvårdare i en lantlig del av Peloponnesos. Han levde till omkring 75 års ålder – ett långt liv på hans tid – och han förblev en gudfruktig, eftertänksam och iakttagande man. Det finns all anledning att tro att Frödings avslutande porträtt är träffande:

Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda,

hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,

och hungersnöd och frost och efterblivna döda,

var stolt och glad att se hellener kunna lida

och ändå kunna glädja sig och höja sig

till mera ädla ting än sorgen över nöden

och icke som barbarer böja sig

i skräck och vanvett under hårda öden.

Stig Strömholm
är professor e m i civilrätt vid Uppsala universitet.

Annons
Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons