PersonerEtt röstförvrängt samtidsmanifest

Musikaliskt är Mattias Alkberg något av en kameleont som nästan tvångsmässigt tycks byta skepnad med varje nytt projekt. Det skriver Sara-Märta Höglund om nya skivan ”Personer”.

Sara-Märta Höglund
Publicerad
Annons

I en av nollnolltalets allra bästa låtar, ”Put me back together” med indierockbandet The Bear Quartet, skildrar sångaren Mattias Alkberg livet precis när det tar slut. I jag-form ger Alkberg kropp åt det ena ödet efter det andra – och han gör det med en skärpa som får det att krypa under huden.

Soloalbumet ”Personer” är en förlängning av samma slags berättande, lika mycket som det är ett röstförvrängt samtidsmanifest. Mattias Alkberg spelar alla roller, men den här gången har människorna inte lämnat livet. De är högst närvarande bland och inom oss. Här finns till exempel näthataren i ”G’natt” (”Det som av Gud var givet/ är inte längre det/ Bondförnuftet ersatt av/ intersektionalitet.”) och den ensamstående familjeförsörjaren i ”Tjugonde” (”barnbidraget och pensionen/ Brevbäraren kommer med reklamblad/ extrapris på allt du vill ha”).
Musikaliskt är Mattias Alkberg något av en kameleont som nästan tvångsmässigt tycks byta skepnad med varje nytt projekt. Lyriken har alltid varit utmärkande – han är också prisad poet – men oavsett om den varit förpackad i form av avancerad rock eller spikrak kängpunk så har det där säregna wailandet alltid tagit sällskap av gitarrspelet. Och här skiljer sig ”Personer” markant.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons