Slöjan har en lång historia i Sverige
Även i kristna samhällen har kvinnor förväntats dölja håret med huvudduk – först mot slutet av 1800-talet började normen luckras upp. En idéhistorisk avhandling undersöker det religiöst påbjudna slöjbruket i Sverige genom historien.
Gifta svenska kvinnor dolde i regel sitt hår fram till för drygt 100 år sedan, sedan släpptes det fram bit för bit. Denna historia har länge varit ganska okänd, men en ny doktorsavhandling har nu frilagt utvecklingen där kvinnorna började visa alltmer av sitt hår i takt med sekulariseringen och uppluckringen av gamla normer.
Synen på kvinnans hår går som så mycket annat inom kristendomen tillbaka till Paulus, inte till Jesus. I första Korintierbrevets elfte kapitel påtalar Paulus att ”en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” Paulus fortsatte: ”Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad? Lär er inte redan naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår men en heder för kvinnan, hon har ju fått sitt hår som slöja.”
Paulus förkunnade även att män kunde be barhuvade, vilket var ett tydligt brott mot judisk tradition, och ännu en signal om att han höll på att förvandla en judisk sekt till en ny religion med universella anspråk.
Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt.
I denna kontext formades alltså normen om den kristna slöjan, som nyligen analyserats i doktorsavhandlingen ”Såsom en slöja. Den kristna slöjan i en svensk kontext” (Umeå universitet) av idéhistorikern Elisabeth Hallgren Sjöberg. Den är mycket läsvärd, även om den likhet med de flesta andra doktorsavhandlingar präglas av ett antal upprepningar, vilket kan vara rätt påfrestande för läsaren. Men med det sagt så ska det poängteras att det är ett outforskat ämne och att avhandlingen väl fyller en lucka i forskningsläget. Merparten av källmaterialet är de etnografiska undersökningar som genomfördes under tidigt 1900-tal, där äldre personer intervjuades om livet bland allmogen på 1800-talet.
Elisabeth Hallgren Sjöberg drar upp de idéhistoriska trådarna till synen på kvinnans hår och visar att även kyrkofäderna följde traditionerna; Tertullianus och Augustinus föll in i jargongen och påtalade att även ogifta kvinnor borde dölja sitt hår respektive att oskulder inte borde visa sitt hår. Kopplingen mellan kvinnans sexualitet och hennes hår var uppenbar – och kvinnosynen ekade av berättelsen om Eva, fresterskan som lockat Adam i fördärvet.
Hårets erotiska laddning har länge varit välbekant. Ogärningsmän kunde få håret avrakat som ett extra synligt skamstraff redan på medeltiden. Det är väl känt att kvinnor som misstänktes ha haft samröre med ockupationsmaktens soldater under andra världskriget fick håret avrakat som straff vid befrielsen. Det förekom under andra krig och konflikter också, men är bäst belagt från slutet av andra världskriget – och det lär ha förekommit i Sverige under 1800-talet att ogifta kvinnor som blev mödrar fick håret avklippt.
Men förutom enstaka utsagor vet vi helt enkelt inte mycket om hur kvinnor gjorde med håret långt tillbaka i historien. Mycket tyder på att medeltidens gifta kvinnor dolde håret, medan renässansen innebar en frigörelse även från slöjor, för vissa. Under 1500-talet började nämligen adelskvinnor visa alltmer hår, medan allmogens kvinnor enligt Olaus Magnus dolde sitt hår från och med när hon gifte sig. Och detta mönster verkar ha bestått till på 1800-talet: ogifta kvinnor visade i regel sitt hår, medan gifta dolde det med någon form av slöja eller hustrudok, som även kunde kallas klut, kläde eller näsduk.
Under medeltiden var ett fritt hängande hår ett tecken på jungfrudom, något som för övrigt kan noteras på bilderna av jungfru Maria. Det blottade håret hos en kvinna fortsatte länge vara ett tecken på kyskhet och det finns exempel på gravida kvinnor som straffats i Danmark på 1600-talet för att ha visat sig med utslaget hår, trots att de rimligen inte kan ha varit jungfrur.
Mycket tyder på att håret skulle flätas eller sättas upp efter konfirmationen, också det som ett sätt att kontrollera håret – även om Elisabeth Hallgren Sjöberg visar att regionala skillnaderna kunde vara stora inom Sverige på 1800-talet. Men generellt verkar det som om kvinnorna bland allmogen inte gärna klippet håret – det var en kvinnas ”heder och prydnad”. Det förekom dock att fattiga kvinnor kunde sälja delar av sitt hår till den lukrativa handeln med löshår. Men kvinnor som sålde sitt hår tog en risk: ”Ett långt hår symboliserade /…/ samtidigt ärbar kyskhet och sexuell lockelse, medan ett avklippt hår avslöjade att hedern bokstavligt talat varit till salu”, skriver Elisabeth Hallgren Sjögren. Det långa håret blev då även en signal om ekonomiskt välstånd, eftersom många fattiga flickor sålde sitt hår av krasst ekonomiska skäl.
Strax efter mitten på 1800-talet börjar dock sekelgamla föreställningar om hår och heder att rubbas. Det var en tid av förändring. År 1858 avskaffades konventikelplakatet och religionsutövningen liberaliserades. År 1866 avskaffades den gamla ståndsriksdagen. Samtidigt började urbaniseringen ta fart, och människor kunde i stadens anonymitet ta sig större friheter. Samhället började sekulariseras och det religiösa tvånget minskade. Samtidigt skedde förändringar i modet i och med den begynnande industrialiseringen. Många kvinnor började bära schalett – vilken kunde bäras på ett mer flexibelt sätt. Unga kvinnor började bära dem så att håret syntes mer och mer. Schaletten bars heller inte längre för att visa om kvinnan var gift eller inte. Dessa förändringar gick hand i hand med en något mer tillåtande syn på sex. År 1864 avkriminaliserades lönskaläge – det vill säga om två ogifta personer hade sex med varandra – för kvinnan men inte för mannen (det skulle dröja till 1918). Men redan 1810 hade man infört strafflindring i frågan.
Mot slutet av 1800-talet gick förändringarna snabbare. Den fabrikstillverkade hatten började bli vanlig. Unga kvinnor som kom hem från Amerika eller storstäderna kunde visa sig i hatt – och blev först utskrattade, men sedan började landsbygdens kvinnor att ta efter. Och alltmer hår kom att visas. Dessutom översked hatten gamla klassgränser, varför den innebar ytterligare ett emancipatoriskt steg.
Samtidigt, under slutet av 1800-talet, kunde enstaka kvinnor klippa håret kort. Inte för att sälja det, och inte som en del i någon social sanktion – utan för att hon ville det. Ett par decennier senare blev detta högsta mode. På 1920-talet började alltfler kvinnor i städerna, och efter hand på landsorten, klippa håret kort – vilket var smått revolutionerade. Detta skedde strax efter att kvinnor fått rösträtt och i spåren av första världskrigets stora normförändringar, där den gamla ordningen kastades över ända på många sätt, inte minst genom att många unga män och inte minst kvinnor som sjuksköterskor reste långt hemifrån och kunde inleda romantiska äventyr.
Elisabeth Hallgren Sjöberg ser en av huvudpersonerna i Ernest Hemingways roman ”Och solen har sin gång” från 1926 som tidstypisk på flera sätt. Lady Brett Ashley röker och dricker, hon bär byxor och har håret kortklippt och blottat – och har flera sexuella relationer utan att hon drabbas av några straff eller sanktioner. Hon inkarnerade den nya tidens kvinna. Det nya idealet slog igenom påfallande snabbt – även om äldre och religiösa personer beklagade kvinnornas korta, blottade hår så blev det snabbt socialt accepterat och snart nog även uppskattat: det kortklippta hårmodet hyllades i pressen som ”sportigt” och ”käckt” och som något som passade den moderna, aktiva kvinnan.
Samtidigt med denna process började man inom teologiska kretsar att omdefiniera Paulus ord om att täcka håret till en österländsk och antik tradition, trots att den svenska normen att fram till mitten eller slutet av 1800-talet dölja gifta kvinnors hår helt klart hade religiösa orsaker.
Det är svårt att inte läsa historien om kvinnans alltmer blottade hår som en berättelse om mer frihet och individualism – och som en resa från patriarkaliska och hämmande normer. I dag är en svensk kvinna friare än någonsin tidigare att raka huvudet, ha tuppkam, dreadlocks eller ha håret som hon vill utan några större risker för svåra sanktioner, även om friheten inte är total (och även vi män har fått allt mer av hårfrihet – för bara ett par decennier sedan hade det varit otänkbart med ledande svenska politiker i hästsvans eller med rakat huvud).
Så vad är lärdomen? Att sekularisering är bra? Att det moderna samhällets frihet bejakar individualism. Ja, det är svårt att önska forna tiders normer åter även i detta fall.
