Verkens röster lyckas spränga islamskt tema
När vi ska beskriva något relaterar vi det till oss själva. Det som ligger nära det egna känns lätt igen och beskrivs därefter, medan det främmande på något sätt måste fångas i språkets nät, kanske med hjälp av begrepp som är nya eller ovana.
Inom konstvärlden resulterar detta i att konstnärer som kommer ”någon annanstans ifrån” - ur ett europeiskt perspektiv - oftare definieras utifrån sitt ursprung, medan europeiska eller amerikanska väletablerade aktörer ibland får finna sig i att omskrivas med personliga livsstilsnoteringar. ”Jag vet inte vilket som är värst”, utbrister Jananne Al-Ani i en tidskriftsintervju, ”konstnären som exoticeras eller den konstnär vars hund beskrivs.”
Al-Ani deltar just nu tillsammans med 16 andra konstnärer på utställningen Without boundary i New York. Utställningens kurator, Fereshteh Daftari, vill genom presentationen lyfta frågan vad som menas med ”islamsk konst”.
Anglosaxiskt utbildade konstnärer som Shirin Neshat, Mona Hatoum och Shahzia Sikander beskrivs ofta som företrädare för en sådan utan att sinsemellan varken dela religion eller nationalitet.
Uttrycket ”samtida islamsk konst” är lika reducerande som beteckningen ”samtida kristen konst” skulle vara.
I en av salarna hänger den amerikanske konstnären Mike Kelleys verk Untitled, en knuten matta på gräsgrön botten vars mittmedaljong är fylld med ett treklöver, symboliserande Kelleys irländska bakgrund.
Mattan är en replik av en ottomansk matta från New Yorks Metropolitan Museum of Art - redan den, enligt Kelley, en hyb-rid av turkiska och persiska inslag.