RecensionNya filmer
Lanthimos på sitt allra spexigaste spjuverhumör
I ”The favourite” är Yorgos Lanthimos faktiskt riktigt rolig. Ur ett perspektiv liknar filmen – en satirisk fantasi på eviga teman som makthunger och socialt klättrande – ett kärleksbarn som Peter Greenaway har skaffat sig med Markis de Sade.
Hårdast av alla arbetar nog ändå kameran; den står sällan stilla och ikläder sig titt som tätt objektiv med extremt kort brännvidd, vilket får snörräta korridorer att te sig som cylindriska dykarklockor. Bilderna bågnar, allt liksom jäser. Varför? Kanske för att förvrängning och förkonstling är själva grundackordet i Yorgos Lanthimos ”The favourite”, varför en barock prakt som tangerar förruttnelsen präglar den visuella formen.
En trind liten man, iförd endast peruk, skuttar omkring i vällustig slow motion, med böljande bukfetma och ett fräckt flin på de målade läpparna. Han är frivillig måltavla för de andra perukklädda, hårdsminkade hovmännens fruktbombardemang; stämningen är flåsigt uppsluppen. Det finns en hårdhet under glättigheten.