Recension
Ulf Lundell
Elin Unnes
Publicerad
På samma sätt som man måste vara 16 år gammal för att gilla Charles Bukowski bör man vara tre glas vin ner i en flaska för att förstå Ulf Lundell. Då låter Omaha, Lundells fyrtioförsta album, fantastiskt. Det är genuint, patetiskt (på ett bra sätt) och gammaldags. Där trängs Ulf, ett band på fyra personer, mer än trettio olika sorters instrument och
massor av körer. Men ingen vit rockmusiker har nånsin behövt en saxofon. Än mindre tre.
Texterna är fina också, och en trevlig sak med folk som faktiskt kan skriva är att man slipper ”poetiska” texter. En bra historia behöver inga eufemismer. Däremot hinner Ulf flörta med Simone de Beauvoir. Det är duktigt av en man som fortfarande skickar fax.