Det förflutna mitt ibland oss

Ett ord som har blivit allt vanligare i det svenska språket under senare år är ”retro”. Det kan beteckna allt möjligt, som kläder, vinylskivor, telefoner, konditorier, frisersalonger och så vidare, allt hämtat från en inte särskilt avlägsen historia, gärna femtio- och sextiotal. Tonåringar klär sig som man gjorde på den tiden, eller som Abba på 1970-talet. Man ”spisar” vinylplattor som just nu upplever en förbluffande renässans, eller låter ringsignalen på mobilen låta som en gammal bakelittelefon från anno dazumal.

För inte så länge sedan talade man om ”nostalgi”, om en längtan till det förflutna. För de gamla grekerna – från vars språk ordet härstammar – var nostalgin närmast att likna vid ett sjukdomstillstånd, en oförmåga att leva fullt ut i nuet. Då kan man ju fråga sig hur det står till med oss i vår samtid? Vantrivs vi så i den att vi måste orientera oss mot det förflutna? Det kan förefalla så ibland, till och med ofta när man till exempel läser tidningar och livsstilsmagasin. Men retron hämtas litet varstans ifrån, utsvängda brallor samsas med trådsmala, näst intill. Var det bättre förr?