Analys
Riskfri väg till miljarder
Att äga samhällsviktig infrastruktur är den senaste modetrenden bland penninghungriga riskkapitalister. Det är ingen slump. Med sin snillrika affärsmodell kan de förvandla halvtråkiga branscher till rena sedelfabriker.
Denna affärsmodell, som håller på att strukturera om näringslivet i hela västvärlden, kan lite tillyxat sammanfattas med 2 plus 20. 2 är antalet procent av investerarnas pengar som tas ut i grundavgift i riskkapitalets fonder varje år. 20 är hur många procent fondernas chefer får behålla av den vinst som deras köp och försäljningar av företag genererar. Lägg till en stor portion banklån, avancerad skatteplanering och lite smart affärsmannaskap och det blir till ett slagkraftigt recept för hur man snabbt skapar stora privatförmögenheter. Flera av risk- kapitalets tjänstemän, även i Sverige, har blivit miljardärer. Den personliga risken är nära noll, går det illa är det investerarna i form av pensionsfonder som får ta den stora smällen.
Finanskrisen visade dock att modellen inte är helt vattentät i alla lägen. När konjunktur och intäkter faller riskerar bolagen att stå på öronen, inte minst på grund av den höga belåningen. Riskkapitalet har därför på senare år letat sig fram till branscher med mer stabila och säkra intäktsströmmar. Först hittade de välfärdssektorn, där efterfrågan aldrig faller, där kunderna fås på köpet och där fakturan skickas till säkrast tänkbara motpart: skattebetalarna.