Så definierar staten sina medborgare
Det är den nationella självbilden som styr ett lands medborgarskapslagstiftning och vilken grad av assimilation som avkrävs nya medborgare. Trots att traditionella olikheter stater emellan består växer sig toleransen starkare.
Att termen nationalstat i de flesta västerländska språk är ett sammansatt ord är knappast någon slump. Redan från början har fenomenet haft sin grund i två helt skilda sammanhang: ett relaterat till nationen som kulturell gemenskap på det känslomässiga planet och ett annat relaterat till staten som suverän innehavare av våldsmonopolet inom ett klart avgränsat territorium. I inget av fallen är nationalstaten emellertid enbart en territoriell enhet. Samtidigt utgör den nämligen en enhet där enskilda människor mer eller mindre frivilligt ingår som medlemmar. Eftersom nationalstatens båda sidor är så pass olika är det långt ifrån självklart att det kulturella och det juridiska medborgarskapet sammanfaller. Tvärtom kan nationalstatens uppkomst och vidmakthållande i stora drag beskrivas som en ständigt pågående kamp för att hålla dem samstämmiga.