Att flytta Östasiatiska skulle utlösa en pr-kris för Sverige

Kineser i Sverige har liksom många landsmän i Kina reagerat starkt på den häftiga museidebatt som berör deras kulturarv. Många organiserar sig och skriver på uppropet att rädda Östasiatiska museet. Då och då hör man också: om den svenska regeringen nu visar så litet respekt för historia och kunskap, så kan den väl lika gärna lämna tillbaka allting. Varför bryr man sig så mycket om ett litet museum i ett litet land som Sverige?

Många känner kanske inte till betydelsen av det här museet för kinesisk historia och för relationerna mellan Sverige och Kina. I kinesers ögon var det grundaren av Östasiatiska museet, Johan “Kina-Gunnar” Andersson som i början av 1900-talet, när det var svåra tider i Kina, hjälpte kineserna att hitta mineralfyndigheter som var viktiga för byggandet av en modern stat, och som hjälpte till att utbilda de första geologerna. Det var J G Andersson som hjälpte kineserna att finna den första tanden från sina förfäder, Pekingmänniskan, och hjälpte till att utbilda de första kinesiska arkeologerna. Det var också på museet som forskningen om den första kinesiska neolitiska civilisationen gjordes, vilken fick benämningen Yangshao-kulturen. Eftersom det inte fanns arkeologiska bevis dessförinnan trodde man i västvärlden att den antika kinesiska civilisationen hade kommit ifrån västerlandet, men Östasiatiska museets grundare fann bevis för att den hade funnits sedan länge. Allt detta genomfördes dessutom gemensamt i samarbete med kinesiska forskare.