Recension
Vilket Paris hade en friare Modiano sett?
I poesidebuten från 2012 skrev låtskrivaren, sångaren och författaren Marie Modiano om en brinnande katedral i Paris. När hennes nya diktsamling nu utkommer, den första på svenska, är det i strofer om senare års terrordåd som Henrik Sahl Johansson anar ett djup bortom det salongsfähiga.
I samma stund som jag skriver min recension brinner katedralen Notre-Dame. I realtid betraktar jag hur eldsvådan sprider sig längs taket och bortåt, tills lågorna tycks sluka byggnaden i sin helhet. Den klichéartade bilden av Paris som jag tänkt mig – uttjänt, svår att göra något nytt av – blir ironiskt nog omskapad inom loppet av några få timmar, som om någon tryckt en glödande cigarett rakt genom turistkartan. Sightseeingbåtar glider häpet förbi. Det är en oväntad tragedi, omvälvande på ett radikalt sätt.
Det hela utspelar sig medan jag läser Marie Modianos första diktsamling på svenska, "En enkel visa och andra dikter", i Magdalena Sørensens översättning. Eftersom Paris utgör ett centralt motiv i samlingens första delar (där det på klassisk manér promeneras över broar, dröms i vindskupor, funderas på kafé) föreställer jag mig att branden kommer att efterlämna spår även i hennes diktning. Men se, det har den underligt nog redan gjort – i Modianos debutsamling, "Espérance mathématique" från 2012, finns en dikt om en brinnande katedral som delar sig och förlorar sitt tak, medan staden gråtande ser på. "Det förflutna passerar och lämnar oss sedan", lyder sista raden ungefärligt. Dikten må handla om krigets bombardemang, men som profetia betraktad är den märkligt exakt.